Barmhärtighetens Egg

K R Ö N I K A

Mar 15, 2023

Den lilla hönan kuttrar i min famn, tryckt mot mitt bröst.
Har du hört en höna kuttra någon gång? Det är ett mjukt ljud, nästan bara en vibration – ett ljud höns gör när de känner sig trygga. Såhär har vi stått i månskenet några kvällar nu, den saxnäbbade unghönan och jag. Kvällar då jag inte har lyckats. Tryckta mot varandra, lyssnande till varandras hjärtslag och uggleljuden i skogen.

På en stubbe framför mig ligger den vässade yxan, eggen blänker i pannlampans sken. Uppgiven traskar jag tillbaka till hönshuset och sätter tillbaka hönan på sin pinne bland de andra förvånade medlemmarna i flocken.

En debatt blossade upp 2021 angående att gotlandsläkaren Staffan Bergström assisterat en ALS-patients självmord. Bergström var då ordförande i föreningen Rätten till en Värdig Död (RTVD). Patienten i fråga förhindrades att resa till sin i förväg bokade död i Schweiz på grund av pandemin. Några få länder i världen erbjuder aktiv dödshjälp – vissa sedan länge, andra nyligen, ett med nya kontroversiella principer. Det är bara Dignitas i Schweiz som tar emot förfrågningar
från hela världen.

Det går att intellektualisera både anledningar till och metoder att barmhärtighetsdöda, men i praktiken är det ett hjärta som slår och sedan inte. Man håller slutet på en annan varelses tid i sin hand och det är en yxa. En handhållen giljotin. Eggen är en klockas sista sekund.

Staffan Bergström polisanmälde själv sitt handlande och blev under 2022 till slut, efter en lång process, fråntagen sin läkarlicens. Under utredningen var han även den dödsängel som rådde folkkäre buddistmunken och föreläsaren Björn Natthiko Lindeblad hur han, rent hypotetiskt, kunde gå till väga för att få somna in på sina egna villkor. Innan den dystra diagnosen ALS till slut ströp hans sista andetag. En ofrånkomlig död. Ett öde lika hjälplöst som att svälta ihjäl för att man inte kan äta eller dricka.

I essän ”Dödshjälp är den sista friheten” för tidskriften Kvartal skriver Ivar Arpi om en väns mor vars kropp börjat stöta bort hennes nytransplanterad lungor, slutade att äta och dricka – väl medveten om att det skulle leda till döden snabbare och smärtfriare än att fortsätta leva. Hennes resoluta kontroll över sin egen död menar Arpi var det som till slut avgjorde att han är för att legalisera assisterat självmord.

Den lilla hönan kläcktes med vad som kallas saxnäbb. Den övre näbbhalvan växer envist åt motsatt håll från den undre och gör det omöjligt för fågeln att picka i sig mat. Den kan inte dricka eller nypa fast mask, eller knipa tag i frön. Det är en hungrig liten höna.
Den har fått klibbiga saker att äta, uppblött bröd och sönderkokt ris, men ju större den blivit, desto mer har näbben saxat isär. Den hoppar upp i knät, vill ständigt ha mer, blir mer desperat för varje dag. De andra hönsen går förnöjt i trädgården och sprätter och pickar. Vad är en höna som inte kan picka?
Den är både sysslolös och svälter sakta men säkert ihjäl.

Björn Natthiko Lindeblad skrev i sin självbiografi ”Jag kan ha fel” om sin pappas assisterade självmord i Schweiz. På sjukhuset i Basel, i julihettan 2018, bara månader innan han själv fick sin ödesdigra diagnos, beskriver han;

”När det var dags att be läkaren komma in igen kände jag att vi var så redo man kan bli för ett så omöjligt ögonblick. Vi hade haft en månad på oss att ta farväl och säga vad vi ville säga till varandra. Vi satt runt pappas säng, höll i varandra, höll i honom. Läkaren stod bakom dropp- stativet. Pappa såg oss i ögonen, en efter en. Sedan vred pappa på ventilen i droppslangen.” Fadern led av det smärtsamma slutstadiet av lungsjukdomen KOL. Begreppet dödshjälpsturism har uppstått som kritik mot schweiziska organisationen Dignitas. Alla patienter nämnda i denna text var vid sina sinnens fulla bruk både vid beslut om och utförande av sin dödshjälp.

Kanada har nyligen väckt uppmärksamhet kring sitt förfarande i frågan.
Landet ämnar omformulera lagstiftningen MAID – Medical Assistance in Dying – som låter vårdtagare ansöka om att få hjälp att dö. Eller att bli unalived om man ska använda det nyspråk som växt fram på YouTube sedan vissa begrepp censurerats. Videoklipp på plattformen som nämner orden kill, death eller suicide blir fråntagna sina annonsintäkter. Säger detta oss något om hur vi
undviker att tala om döden?

Till en början handlade den kanadensiska lagen om de kroniskt sjuka och hjälplöst lidande. Hanteringen är under debatt sedan även den som lider av obotlig psykisk sjukdom kan få rätt till slutgiltig assistans. Denna princip har planerats träda i kraft den 17:e mars, men efter protester från över 1500 psykologer och läkare ser den ut att skjutas upp till 2024.
Lagförslaget - Bill C-7 - säger att patienten inte behöver vara döende för att få dödshjälp. Patienten måste själv be om MAID och vara bortom medicinsk hjälp – i traditionell statlig mening – samt bedömas tillräckligt medveten för att ge ditt medgivande. Två av varandra oberoende läkare ska göra bedömningen.

I Nederländerna, där dödshjälp legaliserades för 20 år sedan, väckte Aurelia Brouwers fall uppmärksamhet. Hon blev 29 år gammal och hennes lidande var rent psykologiskt. Hon menade sig aldrig ha känt lycka, att lycka var ett främmande begrepp för henne. Levenseindekliniek i Haag assisterade Aurelias självmord 2018. Det finns inget sätt att helt säkert veta om hennes dödslängtan och uppgivenhet över att nånsin må bättre var symptom eller klara tankegångar.

Månen blänger ned genom de kala bokträden i skogen.
Den lyser på ett dömande sätt... Eller så känns det i alla fall. Pannlampan ramar
in den morbida scen som är stubbe, yxa, blodröda löv. Hönan kuttrar. Våra hjärtslag är en gemensam takt. Under den mjuka grå fjäderdräkten känner jag hur mager den är, bara skinn och ben.

Som liten lärde jag mig hur lätt det är att hypnotisera höns. Det var en skojig grej då, nu är det avgörande för att den lugnt och fogligt, tryggt ovetande, ska ligga still. Kuttrande i sin avslappnade trans, med magen i vädret, ligger den utsträckt på stubben. Jag hukar bredvid, lugnar min andning, höjer armen och plötsligt är det över. Handlingen, min rädsla och den lilla hönans liv.

En liten flod av nästan svart blod formar en cirkel när det rinner långs med stubbens årsringar och ned längs med en av rötterna. Ner i underjorden där
allt är tyst.

Hanteringen av den assisterade död som förkortar lidande, barmhärtighetens hjälpande hand, är fortsatt en etisk fråga som dansar på en knivskarp egg.

…..
Jossi Qwiberg
22-02-2023

S Ö K A R B L A D E T

Discussion about this post